Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt...

 

I augusti 2014 flyttade jag till Virginia där jag stannade ett år, ett väldigt bra år. Även fast jag trivdes bra där valde jag att förlänga med en ny familj på ett nytt ställe. Ett beslut som jag absolut inte har ångrat men som kanske inte riktigt blev som jag tänkt. I april/maj hittade jag den nya familjen, en familj som jag skulle spendera min förlängning med. I augusti 2015 flyttade jag till Colorado. Nu sitter jag här, tre månader senare, med ett besked till er.

 

För lite mer än två veckor sedan togs beslutet att gå in i rematch var det rätta beslutet. Jag har haft en bra tid här och jag har fått kanonbra kompisar. Men som sagt blir inte allt riktigt som man har tänkt. Jag kände mig helt enkelt inte helt lycklig och bekväm här. Just vad anledningen till rematchen var är inte något som jag tänker ta upp här på bloggen men jag kommer absolut inte åka här ifrån med sura miner och dålig stämning mellan mig och familjen. Detta var ett beslut som var ömsesidigt, ett beslut som alla tyckte var rätt. 

 

Efter två veckor med massor av olika matchningar - från Colorado, Washington, Virginia, Maryland, New Jersey till Kaliforinien, Texas och Massachusetts, och en del tänkande fram och tillbaka har jag nu hittat en ny familj. Jag kommer någon gång under lördag, söndag eller måndag att flytta till Longmeadow, Massachusetts där jag kommer att ta hand om tre barn - en pojke som är 8, en flicka som är 7 och en flicka som fyller 5 i början av december. Jag var väldigt osäker på deras läge då jag redan bott på östkusten och sett dom stora och kända städerna runt om men efter att ha pratat med föräldrarna i 50 minuter i söndags och skypat med hela familjen i säkert en timme igår så var jag såld. Familjen verkar var otroligt fantastiskt och jag kände mig väldigt bekväm när jag pratade med dom. Jag blev faktiskt matchad med den här familjen under min förläningsprocess men dom var väldigt accepterande/förstående när det kom till min önskan om att flytta till västkusten så dom lät mig gå. Nu när dom letade igen och såg mig ville dom prova men var fortfarande väldigt förstående om jag inte ville tillbaka till östkusten. Jag bestämde mig för att ge dom en chans och det är jag väldigt glad över. 

 

För er som visste om min sits och önskade att jag skulle komma hem, jag är ledsen. Jag erkänner att tankarna var där och jag var nära på att faktiskt åka hem. Vissa stunder kände jag mig klar och trött på allt medan jag vid andra  tillfällen verkligen inte ville åka hem. Jag var rätt inställd på att åka hem om man säger så. Men nu sitter jag här med en familj som jag är väldigt spänd på att få spendera mina 9 sista månader med. Jag är helt enkelt inte redo att komma hem så ni får vänta lite till. Nu har jag varit här 15 månader så jag tror att ni klarar er 9 månader till. 

 

Nu ska jag börja packa ihop alla mina saker och börja säga hejdå till mina kompisar. Sen får vi se hur äventyret fortsätter. Nu hoppas jag verkligen att jag hamnar i en kanonbra familj och att jag kan njuta av resten av min tid här. Jag håller tummarna!

 

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt... då får man ta nya tag och göra det bättre!