Idag är det den fjärde juni vilket innebär att det var tio månader sedan jag lämnade det där lilla landet i norra Europa för att bege mig mot ett stort äventyr i det stora landet på andra sidan havet. Det beslutet jag tog för mer än ett år sedan var ett av de bästa besluten jag har tagit. Jag har lärt mig så himla mycket och jag har verkligen vuxit. Jag ångrar absolut inte att jag åkte. Detta är ett minne för livet, minst sagt.

 

I och med att det är tio månader idag tänkte jag ta och prata lite om hemlängtan som är ett ämne som jag tycker är jätteviktigt att prata om. 

 

Som många vet drabbades jag av hemlängan när jag först kom till USA. Det började med att planet till New York var försenat med 6 timmar och vi kom fram till träningsskolan vid halv fyra på morgonen. Den natten fick jag max två timmars sömn. Detta gjorde inte min start på äventyret rättvist och jag drabbades med en gång av hemlängtan. Medan alla var på lektion och jag var själv på rummet då jag fick sovmorgon pga förseningen, satt jag och grät hysteriskt medan jag pratade med min mamma. Jag var helt förstörd och jag kände för att ge upp, redan dag 2. Hela den dagen var jag på gränsen till att gråta varenda minut. Dag 3 var likadan. Första halvan av dag 4 var lite skakig men resten av dagen var lugn då vi befann oss inne på Manhattan och jag var sysselsatt och hade därför inte tid att tänka på det hela. Dag 5, dagen vi åkte till våra värdfamiljer, började jättebra men när jag väl kom till värdfamiljen brast det och hemlängtan kom tillbaka. Jag kunde inte förstå varför då familjen hade varit så snäll. Jag ringde upp mamma igen och grät. Helgen fortsatte likadant och jag mådde så himla dåligt. Jag vaknade mitt i natten med en nervös klump i magen och på morgonen mådde jag illa. Jag hade heller ingen aptit, jag kunde inte äta. Vad var fel på mig? Rädsla, sorg och osäkerhet. Veckan efter var jag mer sysselsatt och det gick lite bättre och jag hade en hyfsat bra vecka men sen kom hemlängtan tillbaka. Så forsatte det, fram och tillbaka, i drygt en månad. På min mammas födesledag, 10:e september, tog jag beslutet att jag inte skulle låta hemlängtan förstöra mitt år. 

 

Jag erkänner att jag hade hemlängtan. En riktig hemsk sådan. Jag grät, hade klumpar i magen och jag tappade till och med aptiten. Under den tid jag mådde som dåligast pratade jag med flera andra au pairer om hemlängtan och i stort sätta alla sa att dom aldrig haft det. Detta fick mig att må ännu sämre och jag kände mig så barnslig/löjlig för att jag var en mes som längtade hem så mycket. Nu vet jag att jag inte var barnslig eller löjlig och ingen mes för den delen heller. Det är helt enkelt bara så att vi är olika. Vissa har en extremt svår hemlängtan, så pass svår att det tar över och man inte längre klarar av att fullfölja sitt år. Det är okej! Andra har bara lite hemlängtan, kanske längtar hem lite på julafton eller någon annan högtid. Det är också okej! Jag vill att ni ska veta att det är fullt normalt att ha hemlängtan, det spelar ingen roll hur gammal du är eller hur självständig du är. Alla har någon gång hemlängtan, vissa värre än andra. Låt ingen annan få dig att känna dig konstig bara för att då mår dåligt över det. 

 

Men nyckeln till framgång är att fortsätta kämpa även fast det är tufft. Under min hemlängtan var jag väldigt envis och vägrade ge upp. Det är okej att längta hem ibland men låt inte längtan ta över dina tankar och hindra dig ifrån att njuta av den fantastiska upplevelse som du faktiskt är med om. Jag tog mig igenom den och nu ska jag till och med stanna ett år till. Om jag klarar det, klarar du det också. Stå på dig, kämpa! 

 

 

Jag tänkte att jag kunde ge er några tips om ni nu, precis som jag och många andra, har drabbats av hemlängan.

 

Om vi börjar med det mest vanligaste tipset så är det att sysselsätta dig själv. Umgås och lär känna din värdfamilj bättre, umgås och träffa nya kompisar, skaffa en ny hobby - börja någon sport, börja spela något nytt instrument, gå till gymmet, börja läsa mer böcker(kanske någon ny genre). Gör helt enkelt något som du tycker är roligt och på det sättet håller du tankarna borta från längtan. 

 

För många hjälper det också att faktiskt prata med dom där hemma. Jag har fått och läst tips om att man inte ska prata med dom där hemma då det är som jobbigast pga att det då kan bli ännu jobbigare. För mig funkade båda. Efter min första vecka och efter ett samtal med min LCC tog jag beslutet att inte ha lika mycket kontakt med min mamma, som jag då hade pratat med varje dag. Jag gick då från söndag till torsdag utan att prata med henne alls vilket gjorde att jag då inte tänkte på det lika mycket. Under resten av hemlängtan pratade jag faktiskt mycket med dom där hemma vilket också hjälpte. Det kan kännas skönt att höra från folk hemifrån att dom tror på dig och att dom finns där för dig. Om du vill ta avstånd eller hålla dom närmare är helt upp till dig, du vet bäst vad som funkar för dig. Prata med någon överhuvudtaget är något som ofta hjälper.

 

Något annat som jag fick tips om som funkade väldigt bra för mig var "stöttningsbrev". Jag bad mina vänner och familjemedlemmar att skriva ett mejl till mig där dom skulle uppmuntra mig och få mig att inte ge upp. Jag fick några otroligt fina "brev" och dom har verkligen hjälpt mig. Detta är något jag verkligen skulle rekommendera.

 

Viktigast av allt är att du inte sitter ensam på ditt rum och grubblar. Detta kommer bara få dig att må sämre. Sysselsätt dig, tänk på något annat. Det är jobbigt och orken finns inte alltid där, jag vet, men det blir inte bättre av att vara ensam med dina tankar. Detta är en tuff period som kommer att gå över, snabbare om du inte sitter och tänker för mycket på det. Tro på dig själv och ge inte upp. Du kommer att ångra det!

 

Med det sagt vill jag återigen påpeka att det är fullt normalt att ha hemlängtan. Var envis och ge inte upp, det kommer att bli bättre!